Känner så här ibland ,när vår tidsålder trycker ner mej i skorna.
Det osociala nätet
Brusets vågor sköljer in och både förminskar massorna och upphöjer än mer dom redan tornande.
Sandkornet glittrar en stund i solens strålar ,en stund syns det stora i det lilla. Är någons ögon där ,glimmar kornet för dem innan scenen är borta. Tusenfalt ligger nu andra ovanpå , blänkande uppmärksamt. Dom Ogreppbara massorna av korn bildar strandens helhet och dess lyskraft är påtagligt igenkännande ,men samtidigt allt igenom föränderlig. Strödda stenar helt för sej själva andra i flertal bryter av algoritmens annars helt täckande filt ,stretar dom mot den obarmhärtiga nötning. Av slumpen tillkomna i en tid innan nålsögat , växte dom sej starka och härdades av bruset. Stadigt står dom där och deras lyskraft är ögonbedövande. Dom är för ett tag över dom mångna. I samtiden beundrade och uppvaktade som kungar och drottningar. Några värda epitetet andra en svans som följer med i virvlarna av deras kölvatten. Obönhörligt sköljer bruset nere vid dom tornandes fötter och förpassar kornen till ett unisont lager ,ett synligt osynligt lager. Här nere är förmåga eller oförmåga samma sak alla vill men igen är. I det uppkomna är alla länkade och alla ses i länken ....men länken är för alltid ingen och alla ,aldrig någon.